Fortsatt bra utgångsläge

Den SIFO undersökning som idag publiceras i Svenska Dagbladet visar på ett fortsatt gott utgångsläge inför valet.

Valet är dock inte vunnit förrän vallokalerna stänger och tills dess måste var och en som vill behålla vår Alliansregering göra sitt yttersta. Den socialdemokratiska valapparaten är resursstark, man har inte endast egna resuser utan också en hel armé av valarbetare som finansieras av LO för LO-medlemmars pengar trots att kanske endast hälften av LO-medlemmarna sympatiserar med socialdemokraterna.

Det vi kunnat se den senaste veckan är att oenigheten och splittringen inom den rödgröna sörjans allians blir allt mer tydlig. Under våren har man gjort ett stort nummer av ett antal "principöverenskommelser". Nu när en mer konkret tolkning av vad dessa "principöverenskommelser" innebär skall göras blir förvirringen total. En sänkning av skatten, enligt kamraterna Sahlin och Wetterstrand", är en höjning av skatten, enligt kamraten Ohly. Inte undra på att väljarna blir förvirrade vilket naturligen avspeglar sig i opinionen.

Till detta kommer att det framstår allt mer uppenbart att Alliansens ekonomiska politik under finanskrisen varit mycket framgångsrik. Nu börjar också detta visa sig på arbetsmarknaden och när det gäller arbetslöshet. Detta ställer givetvis till det för den teknokratiske kamraten Östros, som tvingas inse att hela hans argumentation under finanskrisen nu faller platt till marken.

Dock, vi får inte gripas av övermod och ta ut någon seger i förskott. Det enda som gäller nu är hårt valarbete.

och för övrigt ...

... anser jag att både socialdemokraterna och miljöpartiet kraftigt solkat ned sitt hittills obefläckade rykte som demokratins försvarare genom att ta kommunistpartiet under sina armar. Ett kommunistparti vars ledare stoltserar med att partiet har en historia sedan 1917.

Samma andas barn. Genom att hävda kommunistpartiets historia från 1917 gör kamraten Ohly de personer som visas på bilden till viktiga personer i partiets historia.

Den rödgröna såpoperan inledd

I Svenska Dagbladet kan vi läsa om att uvertyren till den rödgröna sörjans såpopera redan pågår nu med oväntad intensitet. Uppenbart är att man inte kan hålla sig tills dess att ridån går upp innan man inleder den komplicerade intrigen som normalt brukar utvecklas lite senare i handlingen.

Intrigen gäller i detta skede hur det påstådda skattegapet mellan pensionärer och löntagare (...som inte alls är något gap då pensionärerna inte betalar någon löneavgift på 7.49%) skall överbryggas. Att det påstådda gapet skall överbryggas är huvudrollsinnehavarna, kamraten Sahlin, kamraten Wetterstrand och kamraten Ohly, visserligen eniga om men när det gäller själva "överbryggnadstekniken" är förvirringen total.

Den ledande kommunisten i ensamblen, kamraten Ohly, menar att det hela ska ske med skattehöjningar för löntagare. Kamraten Ohly handlar här enligt den välkända socialistiska principen att "fattigdomen fördras med järnmod när den delas" vilket inte på något sätt är uppseendeväckande. I den kommunistiska principen ingår ju att staten skall fördela det mesta på ett "rättvist" sätt och att medborgarna inte skall behöva bekymra sig om användandet av sin inkomst.

Kamraten Sahlin är mera tveksam. Noterbart är dock att hon inte säger blankt nej till den kommunistiske kamratens krav utan uttrycker sig mer diplomatiskt genom uttalandet. "Min bedömning är annorlunda".

Inte heller kamraten Wetterstrand avvisar på ett klart och tydligt sätt den kommunistiske kamratens skattehöjningsiver. Kamraten Wetterstrand uttrycker sig på ett än mer inlindat och tvetydigt sätt än kamraten Sahlin gör. Kamraten säger: "Det är inget som vi är inne på. Vi tror att det finns ekonomiskt utrymme att klara av detta under de närmaste åren. Det är svårt att göra en bedömning exakt hur mycket ekonomiskt utrymme det kommer att finnas, men utifrån de bästa bedömningar vi kan göra idag tror vi att det i alla fall i huvudsak kan lösas. "

De förvirrade uttalandena från kamraterna Sahlin och Wetterstrand är på inget sätt lugnande för de löntagare som ser faran med skattehöjningar. Tvärtom, oförmågan att klart och kategoriskt säga nej till den kommunistiske kamraten, är uppseendeväckande och visar på att risken för skattehöjningar för löntagare är överhängande, om den STORA OLYCKAN skulle inträffa, att den rödgröna sörjans kamrater skulel få bilda regering.

Det är bara att hoppas att väljarna är kloka nog att lägga ned denna förvirrade såopera innan ridån går upp.

och för övrigt ...

... anser jag att både socialdemokraterna och miljöpartiet kraftigt solkat ned sitt hittills obefläckade rykte som demokratins försvarare genom att ta kommunistpartiet under sina armar. Ett kommunistparti vars ledare stoltserar med att partiet har en historia sedan 1917.

Samma andas barn. Genom att hävda kommunistpartiets historia från 1917 gör kamraten Ohly de personer som visas på bilden till viktiga personer i partiets historia.

Skattesörja kring fastigheter och förmögenhet

Rödgrön sörja

Den rödgröna sörjans kamrater håller nu på med en "spännade" diskussion inför öppen ridå. Det hela är nog bara en föraning av vad som väntar om den STORA OLYCKAN skulle vara framme och de rödgröna vinner valet. Kring den av kamraterna hjälpligt "ihopspikade" överenskommelsen om fastighetskatt verkar förvirringen vara total när också frågan om den konfiskativa förmögenhetskatten tas med.

Läget tycks vara följande:

Kamraterna tycks någorlunda överens om att villaägare som råkar bo i storstädernas attraktiva villaområden skall straffas. På taxeringsvärden över 4.5 miljoner skall utgå en extra straffskatt på 1 procent. För att i någon mån lindra de värsta effekterna av detta skall dock en begränsning göras så att ingen skall betala mer än 4 procent av sin inkomst i fastighetsskatt. Vidare börjar man nu ge sig in i resonemang om att en kommande höjning av taxeringsvärdena inte skall höja straffskatten.

Nu kanske det ändå är så att fastighetsskatten inte är det största problemet. De rödgröna kamraternas rädsla för att exponera sig allt för mycket kring denna fråga gör att man söker sig andra vägar. Räddaren i nöden är förmögenhetsskatten. Det är här den totala förvirringen börjar.

Kamraten Ohly ser här chansen att få några rejäla köttbitar till sina hungrande kommunistiska kamrater som med avsmak tvingats se kamraten Ohly bita i det, för det kommunistiska smaksinnet, mycket sura EU-äpplet. Kommunistpartiet anser här att förmögenhetsskatt även skall utgå på fastigheter och man har också vänligheten att tala om att denna skatt skall uppgå till 0.75 procent. Några begränsningsregler tycks man inte vilja veta av.

Om vi som exempel tar ett pensionärspar med en sammanlagd pension på 30000 kronor i månaden och en betald villa med taxeringsvärde på 2 miljoner kronor ger detta en skatt på 15000 kronor eller en halv månadsinkomst sett över ett år. Ett exempel på sann kommunistisk solidaritet.

Kamraten Sahlin å sin sida är även hon för dubbelbeskattning på fastigheter men utlovar en begränsning så att ingen skall betala mer än 4 procent av sin inkomst.

För pensionärsparet i ovanstående exempel innebär detta 14 400 kronor per år alltså ungefär lika mycket som kommunisternas förslag. Ett exempel på sann socialdemokratisk solidaritet.

Kamraterna Eriksson och Wetterstrand säger sig inte vilja ha någon dubbelbeskattning av fastigheter. Den möjlighet man har att driva igenom detta är sannolikt ytterst begränsad då man redan tilldelats sin köttbit i form av de utlovade kraftiga höjningarna på drivmedelsskatterna.

Hur den förmögenhetsskatt, som den rödgröna sörjans kamrater, vill införa ser ut står alltså helt skrivet i stjärnorna. Dock kan vi npg utgå ifrån att fastigheter kommer att ingå vilket innebär att pensionärer med betalda villor kommer att tillhöra de drabbade.

Förmögenhetsskatten är en konfiskativ skatt och hör inte hemma i ett sunt samhälle. Den som är sparsam och placerar sina pengar på ett klokt och nyttigt sätt skall straffas medan den som slösar eller placerar sina pengar i svårbeskattade tillgångar går fri.

I denna fråga avslöjars sig verkligen den rödgröna sörjans allians.

och för övrigt ...

... anser jag att både socialdemokraterna och miljöpartiet kraftigt solkat ned sitt hittills obefläckade rykte som demokratins försvarare genom att ta kommunistpartiet under sina armar. Ett kommunistparti vars ledare stoltserar med att partiet har en historia sedan 1917.

Samma andas barn. Genom att hävda kommunistpartiets historia från 1917 gör kamraten Ohly de personer som visas på bilden till viktiga personer i partiets historia.

Ren och skär korruption

Svenska Dagbladets ledarsida tar idag upp det så kallade "fackligt-politiska samarbetet", som är en omskriving av det fenomen som innebär att socialdemokrater i regeringsställning förväntas leverera av LO önskade politiska åtgärder i utbyte mot stora penningsummor och en kader av anställd peronal till valarbete.

I grunden är fackföreningar något som är bra. Problemet är att socialdemokraterna, på den tiden man var ett statsbärande parti och trodde sig vara försäkrad om evigt maktinnehav, näst intill gjorde fackföreningarna till en del av statsapparaten. Fackföreningarna fick ibland uppgifter gränsande till myndighetsutövning och när det gäller medbestämmande så är det fackföreningen och inte den enskilde som är den egentlige parten.

Allt detta sammantaget gör att medlemskap i en fackförening näst intill är en nödvändighet. Detta faktum har socialdemokraterna i symbios med LO i "långerliga tider" missbrukat för att vinna egna fördelar. Länge höll man fast vid kollektivanslutningen till det socialdemokratiska partiet där det krävdes en aktiv handling för att lämna det socialdemokratiska partiet. I princip innebar det att den som utan egen medverkan blivit medlem av socialdemokraterna tvingades att överge den grundlagsfästa valhemlighten för att lämna partiet.

I valet 2006 var det ungefär hälften av LO-medlemmarna som rösade med socialdemokraterna. Följden var alltså att den andra hälften av LO-medlemmarna ekonomiskt tvingades att stödja ett parti de inte röstade på.

Det stöd som LO på detta sätt ger till socialdemokraterna är inget annat än ren och skär korruption och ovärdigt en demokrati som vår.

Bra utgångsläge

Den opinionsundersökning som publiceras idag ger onekligen att bra utgångsläge inför valrörelsen.

Socialdemokraterna må vara skadeskjutna och desperata men det är ändå oändligt viktigt att inte gripas av övermod. Valsegern är långt ifrån vunnen och nu gäller det att varje anhängare av Alliansen drar sitt strå till stacken och ihärdigt fortsätter med detta till vallokalerna stängts.

Alliansregeringen har visat sin stora kompetens genom det sätt på vilket följderna av den globala finanskrisen hanterats. Med de sunda statsfinanser som nu uppvisas är utgångsläget för den kommande mandatperioden mycket gott. Få länder har den gynsamma situation som Alliansregeringen grundlagt.

Denna kompetens är givetvis något som väljarna uppmärksammar och sannolikt en av grundorsakerna till det nu gynsamma opinionsläget. Oppositionen, kamraten Östros med flera, gör ibland försök att misskreditera Alliansregeringens insatser på det ekonomiska området. Obstridliga fakta gör dock att oppositionen inte framstår som särskilt trovärdig.

I valet har vi två alternativ, Alliansregeringen, med fyra väl sammarbetande partier som konkret visat sin regeringsduglighet, och den rödgröna sörjans allians, med tre partier med i grunden motstridiga åsikter på många områden.

Samma andas barn. Genom att hävda kommunistpartiets historia från 1917 gör kamraten Ohly de personer som visas på bilden till viktiga personer i partiets historia.

Värst av allt när det gäller den rödgröna sörjans allians är att den innefattar även kommunistpartiet vilket gör att både socialdemokrater och miljöpartister allvarligt riskerar sitt goda och hittills obefläckande anseende som demokratiska partier. Så länge kamraten Ohly envisas med att gång på gång peka på att hans partis historia börjar 1917 går det inte med bästa vilja i världen komma ifrån att vänsterpartiet är ett kommunistiskt parti och bör benämnas så.

För varje demokratiskt sinnad person borde det vara en självklarhet att inte rösta på den rödgröna sörjans allians så länge kommunistpartiet ingår i denna.

Hyckleriet(s) parti

Socialdemokraterna har ofta synpunkter på marknadsföring och reklam utifrån att denna inte skall vara vilseledande. Nu vet vi att socialdemokraterna ofta säger ett och gör ett annat, vilket jag fick ett handfast exempel på häromkvällen. Jag blev här uppringd av en av de mest lismande försäljare jag någon träffat på. Denne försäljare är överdrivet personlig och pratar som om jag känt personen under lång tid. Hans uppträdande framstår som rent löjeväckande. Han uppger sig representera Drömresan.

På sitt lismande sätt frågar försäljaren i fråga om jag gillar att resa. Vidare nämner han Vingresor i var och varannan mening, uppenbarligen i avsikten att jag skall tro att det hela har med detta reseföretag att göra. Sedan förstår jag att det hela rör sig om ett lotteri. Om detta lotteri berättas att det är fantastiskt förmånligt. Det fantastiska i detta lotteri visar sig, på direkt fråga, vara det stora antalet vinster och inte det att en större andel än normalt av den totala insatsen går tillbaka till vinster.

Efter försäljarens långa utläggning, och när han väl tror att läget är upplagt för avslut, ställer jag frågan vem som står bakom lotteriet. Till svar får jag A-lotterierna, och försäljaren tar sats för nytt avslut. Jag ställer nu frågan om vem som står bakom A-lotterierna och får då svaret Socialdemokraterna. Efter detta blir det inget avslut då det är mig främmande att stödja ett parti var åsikter strider mot mina. En stilla undran är hur många som gått på den lismande socialdemokratiske försäljarens knep och trick.

Om inte detta är bondfångeri och vildeledande markandsföring så vet jag inte vad som är det. Socialdemkraterna visar på detta sätt åter att man är hyckleriet(s) parti framför andra.

Jobb-bluffkongressen

Jobb-bluffarna: Peter Eriksson, Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och Lars Ohly

Under benämningen "Jobbkongressen" har socialdemokraterna hållit kongress. Trots denna storstilade benämning verkar det hela ha utmynnat i ett stort antiklimax. Studerar man vad som hänt på kongressen så har man, likt katten som unviker den heta gröten, undvikit att göra något åt de grundläggande faktorerna för att skapa förutsättningar för långsiktiga jobb. Mycket av det man beslutat har också gått i rakt motsatt riktning. Slutsatsen är att det hela mest är att betrakta som en stor bluff.

En närmare analys av kongressens ställningstaganden kring jobben är avslöjande. Låt oss titta lite närmare på några av huvudpunkterna som föreslås:

Utbildning
Det är ingen som ifrågasätter att utbildning och kunskap är oerhört viktigt. Hade socialdemokraterna insett detta tidigare, och inte låtit flumskolan skena iväg, hade vi haft bra mycket bättre långsiktiga förutsättningar att bygga. Här är grundutbildningen och kvaliteten i denna det absolut viktigaste, från grundskola via gymnasium och till högskola. Dock finns det inget, såvitt jag kan se, från kongressen som pekar på någon vilja att återupprätta riktiga yrkesutbildningar inom ramen för gymnasiet och inte heller eftergymnasiala yrkesutbildningar,

Sedan är det väl så att det socialdemokraterna främst avser är arbetsmarknadsrelaterade utbildningar. Om dessa måste först konsteras att de i sig inte ger ett enda nytt jobb. Träffsäkerheten i denna typ av utbildningar är också mycket osäker då den egentligen inte är relaterad till behovet. Skall det vara någon nytta med en arbetsmarknadsutbildning måste den direkt följas av ett jobb som relaterar till utbildningen, risken är annars att utbildningen är näst intill bortkastad och att enda effekten är att man kan manipulera med arbetslöshetssiffrorna.

Dessvärre, för socialdemokraterna, ger heller inte forskningen något stöd för att den typ av utbildning som socialdemokraterna förespråkar har någon egentlig effekt. Det hela kan mest ses som en "favorit i repris" med avseende på 90-talets kunskapslyft. Resultatet av detta kunskapslyft är högst osäkert.

Investeringar i infrastuktur och bostäder
Här är socialdemokraterna lite sent ute och har uppenbarligen inte uppmärksammat att Alliansen redan i årets budgetproposition tagit stora steg i denna riktning.

I denna fråga är det också värt att komma ihåg att såväl vänsterparti som miljöparti är motståndare till de stora förbifartsprojekt som planeras kring Stockholm.

Det finns också anledning att fundera över hur återinförd fastighetsskatt kommer att påverka byggandet.

Hur som helst är investeringar något som har med långsiktighet att göra och något som måste göras oavsett om det är låg- eller högkonjunktur. Någon större effekt i ett kort perspektiv har knappast detta då det finns en planeringshorisont på något/några år innan satsningarna får verklig effekt på jobben.

Bättre villkor för småföretagen
"Sent skall syndaren vakna" är ett bra sätt att sammanfatta denna punkt på. Efter att i decennier ha fört en rent småföretagarfientlig politik har man, i alla fall enligt tungans bekännelse, kommit till insikten om att småföretag och entreprenörsanda faktiskt är viktig.

Tittar man sedan konkret på vad socialdemokraterna föreslår är resultatet nedslående.

Förslag som återinförd konfiskativ förmögenhetsskatt och högre marginalskatter är sådant som direkt motvekar tillförandet av riskkapital till småföretagen.

Vidare talar socialdemokraterna vitt och brett om att tjänstesektorn är en viktig tillväxtsektor. Ser man på det som sagts i partiets budgetmotion finner man på sikt vill slopa både avdrag för hushållsnära tjänster (RUT) och renoveringar (ROT). Socialdemokraterna har här inte insett att en tjänstesektor där de privata hushållen är kunderna inte går att bygga med nuvarande skattesystem som alltid kommer att göra tjänsterna för dyra. Beräkningar visar istället på att ett slopande av nämnda avdrag kommer att leda till 17000 färre jobb.

Här kan också påpekas att tilltänkte koalitionspartnern, vänsterpartiet, vill höja bolagsskatten från 26.3 procent till 28 procent. Tala om åtgärd som förbättrar företagsklimatet...

Det är nog på denna punkt om småföretagende och entreprenörskap som den socialdemokratiska jobb-bluffen framstår som allra klarast.

Forskning och utveckling
Forskning och utveckling är även det en form av investeringar och något som görs på lång sikt för att bära frukt i framtiden. För att forskning och frihet skall ha avsedd effekt måste den också verka inom stora frihetsgrader. För mycket politiska pekpinnar blir ofta rent kontraproduktiva.

Enligt Svd säger forskaren Anders Forslund, biträdande chef för Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, följande:

"Jag kan tänka mig väldigt många skäl att satsa på forskning och utveckling. Men de har inte i första hand att göra med sysselsättning överhuvudtaget."

Även här framstår alltså den socialdemokratiska bluffen i all sin tydlighet.

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att socialdemokraterna egentligen inte har något alls att komma med. I grunden vill man återinföra sin reaktionära politik för administration och förvaltning av arbetslöshet. Ersättningsnivåer är viktigare än att skapa jobb och som "spiken i kistan" vill man frångå jobbskatteavdraget för att göra skillnaden mellan att arbeta och inte arbeta än mindre, trots att en omfattande internationell forskning pekar på att detta är helt fel väg.