Jobb-bluffkongressen

Jobb-bluffarna: Peter Eriksson, Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och Lars Ohly

Under benämningen "Jobbkongressen" har socialdemokraterna hållit kongress. Trots denna storstilade benämning verkar det hela ha utmynnat i ett stort antiklimax. Studerar man vad som hänt på kongressen så har man, likt katten som unviker den heta gröten, undvikit att göra något åt de grundläggande faktorerna för att skapa förutsättningar för långsiktiga jobb. Mycket av det man beslutat har också gått i rakt motsatt riktning. Slutsatsen är att det hela mest är att betrakta som en stor bluff.

En närmare analys av kongressens ställningstaganden kring jobben är avslöjande. Låt oss titta lite närmare på några av huvudpunkterna som föreslås:

Utbildning
Det är ingen som ifrågasätter att utbildning och kunskap är oerhört viktigt. Hade socialdemokraterna insett detta tidigare, och inte låtit flumskolan skena iväg, hade vi haft bra mycket bättre långsiktiga förutsättningar att bygga. Här är grundutbildningen och kvaliteten i denna det absolut viktigaste, från grundskola via gymnasium och till högskola. Dock finns det inget, såvitt jag kan se, från kongressen som pekar på någon vilja att återupprätta riktiga yrkesutbildningar inom ramen för gymnasiet och inte heller eftergymnasiala yrkesutbildningar,

Sedan är det väl så att det socialdemokraterna främst avser är arbetsmarknadsrelaterade utbildningar. Om dessa måste först konsteras att de i sig inte ger ett enda nytt jobb. Träffsäkerheten i denna typ av utbildningar är också mycket osäker då den egentligen inte är relaterad till behovet. Skall det vara någon nytta med en arbetsmarknadsutbildning måste den direkt följas av ett jobb som relaterar till utbildningen, risken är annars att utbildningen är näst intill bortkastad och att enda effekten är att man kan manipulera med arbetslöshetssiffrorna.

Dessvärre, för socialdemokraterna, ger heller inte forskningen något stöd för att den typ av utbildning som socialdemokraterna förespråkar har någon egentlig effekt. Det hela kan mest ses som en "favorit i repris" med avseende på 90-talets kunskapslyft. Resultatet av detta kunskapslyft är högst osäkert.

Investeringar i infrastuktur och bostäder
Här är socialdemokraterna lite sent ute och har uppenbarligen inte uppmärksammat att Alliansen redan i årets budgetproposition tagit stora steg i denna riktning.

I denna fråga är det också värt att komma ihåg att såväl vänsterparti som miljöparti är motståndare till de stora förbifartsprojekt som planeras kring Stockholm.

Det finns också anledning att fundera över hur återinförd fastighetsskatt kommer att påverka byggandet.

Hur som helst är investeringar något som har med långsiktighet att göra och något som måste göras oavsett om det är låg- eller högkonjunktur. Någon större effekt i ett kort perspektiv har knappast detta då det finns en planeringshorisont på något/några år innan satsningarna får verklig effekt på jobben.

Bättre villkor för småföretagen
"Sent skall syndaren vakna" är ett bra sätt att sammanfatta denna punkt på. Efter att i decennier ha fört en rent småföretagarfientlig politik har man, i alla fall enligt tungans bekännelse, kommit till insikten om att småföretag och entreprenörsanda faktiskt är viktig.

Tittar man sedan konkret på vad socialdemokraterna föreslår är resultatet nedslående.

Förslag som återinförd konfiskativ förmögenhetsskatt och högre marginalskatter är sådant som direkt motvekar tillförandet av riskkapital till småföretagen.

Vidare talar socialdemokraterna vitt och brett om att tjänstesektorn är en viktig tillväxtsektor. Ser man på det som sagts i partiets budgetmotion finner man på sikt vill slopa både avdrag för hushållsnära tjänster (RUT) och renoveringar (ROT). Socialdemokraterna har här inte insett att en tjänstesektor där de privata hushållen är kunderna inte går att bygga med nuvarande skattesystem som alltid kommer att göra tjänsterna för dyra. Beräkningar visar istället på att ett slopande av nämnda avdrag kommer att leda till 17000 färre jobb.

Här kan också påpekas att tilltänkte koalitionspartnern, vänsterpartiet, vill höja bolagsskatten från 26.3 procent till 28 procent. Tala om åtgärd som förbättrar företagsklimatet...

Det är nog på denna punkt om småföretagende och entreprenörskap som den socialdemokratiska jobb-bluffen framstår som allra klarast.

Forskning och utveckling
Forskning och utveckling är även det en form av investeringar och något som görs på lång sikt för att bära frukt i framtiden. För att forskning och frihet skall ha avsedd effekt måste den också verka inom stora frihetsgrader. För mycket politiska pekpinnar blir ofta rent kontraproduktiva.

Enligt Svd säger forskaren Anders Forslund, biträdande chef för Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, följande:

"Jag kan tänka mig väldigt många skäl att satsa på forskning och utveckling. Men de har inte i första hand att göra med sysselsättning överhuvudtaget."

Även här framstår alltså den socialdemokratiska bluffen i all sin tydlighet.

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att socialdemokraterna egentligen inte har något alls att komma med. I grunden vill man återinföra sin reaktionära politik för administration och förvaltning av arbetslöshet. Ersättningsnivåer är viktigare än att skapa jobb och som "spiken i kistan" vill man frångå jobbskatteavdraget för att göra skillnaden mellan att arbeta och inte arbeta än mindre, trots att en omfattande internationell forskning pekar på att detta är helt fel väg.

Den reaktionära rödgröna skattehöjaralliansen

Så har då den rödgröna alliansen presenterat sina alternativ till regeringens budget. Föga förvånande är man på inget sätt överens men en gemensam nämnare är ändå skattehöjningar, där Vänsterpartiet uppenbarligen inriktat sig på att vanliga inkomsttagare skall brandskattas.

Både vänsterparti och socialdemokrater vill återinföra förmögenhetsskatten. Denna konfiskativa skatt är både djupt orättfärdig och skadlig.

Förmögenhetsskatten är orättfärdig och konfiskativ eftersom den tar av redan beskattade medel. Den kommer dessutom aldrig att vara heltäckande då det alltid kommer att finnas tillgångar som den inte kommer åt. Den straffar dessutom dem som är sparsamma och lyckas bygga upp ett kapital medan mera slösaktiga inte drabbas.

Förmögenhetsskatten är dessutom skadlig då den kommer att föra kapital ut ur landet. Historiskt har förmögenhetsskatten med stor sannolikhet drivet ett stort antal arbetstillfällen ut ur landet.

Endast miljöpartiet motsätter sig återinförande av förmögenhetsskatt, men hur man skall kunna stå fast vid detta när alla djup motstridiga viljor skall enas är en gåta.

Oppositionens politik är gammaldags och reaktionär då den avser återställa ett tidigare system med höga skatter och bidragsberoende. Här finns ingenting av förnyelse eller framtidstro. Oppositionen står alltså tommare för framtiden än någonsin tidigare.

Oenigheten lyser dessutom igenom hela tiden. Kommunistledare Ohly, som dyrt och heligt ställde upp på budgettak och självständig riksbank, bara för att få vara med i den rödgröna rörans allians verkar nu backa på detta. Med mindre än ett år kvar till valet väljer kommunistledare Ohly här konfrontation med sina tilltänkat partners istället för ökat samförstånd. Ofattbart.

Trots den djupa oenigheten får man dock förmoda att den rödgröna rörans allians kommer att kohandla fram ett gemensamt förslag om ekonomisk politik. Det enda som nu kan sägas om detta är att det sannolikt kommer att bli oerhört dyrt. Att köpa kommunistledare Ohlys lojalitet och bl.a. förhindra dennes extrema brandskattepolitik kommer givetvis att kosta. Det hela kommer att bli en förfärlig rödgrön sörja.